Alla som jobbar inom vården håller nog med när jag påstår att vårdyrken är enormt underskattade, men det är ju ingen nyhet. Jag själv jobbar på ett vårdboende för demenssjuka. Det finns väldigt många som tror att en demenssjuk bara har dåligt minne, men sjukdomen innebär så mkt annat. Att vara demenssjuk måste vara ngt av det värsta en människa kan utsättas för, tänk dig att inte komma i håg vad du gjorde eller sa för två minuter sedan. Att inte veta var man är eller ha ångest över hur din familj, dom du älskar, har kunnat "lämna" dig utan att berätta varför. Det spelar ingen roll om någon berättar var du är och varför du är där, en minut senare kommer du ändå inte ihåg det iallafall.

Det är just ångesten hos de drabbade som jag personligen tycker är så fruktansvärt jobbigt att arbeta med. I dag på jobb gick jag in till en dam efter att rörelselarmet gått igång. I sängen ligger den här underbara lilla kvinnan och är alldeles förtvivlad över att hon inte vet var hon är. Jag lyckas att lugna ner henne för ett par minuter men måste sedan gå vidare, men lovar att komma igen om en stund igen. Precis innan jag stänger dörren säger damen - Det är tur att det finns sådan människor som du, jag längtar tills du kommer igen. Jag kommer inte igen efter som jag måste gå hem då jag slutat för dagen. Jag vet att damen glömt bort vårt samtal efter några minuter men det gör så jäkla ont i själen att så underbara människor ska behöva må så otroligt dåligt.

Självklart kan man må dåligt och ha ångest trots att man inte är demenssjuk, men det är inte alls samma sak.

Jo, det är klart det händer roliga saker under en arbetsdag också, annars hade iaf jag inte stått ut.